Våldtäktsmannen i Örebro

Jag ögnade igenom några artiklar och forum idag efter att ha diskuterat våldtäktsmannen med far min. Landsortsbo som man är så har jag varken oroat mig eller hållit mig särskilt uppdaterad i frågan (jag är ju ändå aldrig inne i stan på kvällen) så nu tänkte jag att jag skulle läsa ikapp lite.

Det som slog mig med skräckblandad fascination var hur sisådär 90% av alla som kommenterade verkade ta för givet att våldtäktsmannen var av mörk hudfärg. Mannen som nu är arresterad visade sig nämligen vara blek och av helt igenom ”svenskt” utseende.
Ska man skratta eller gråta? Det är nog tur att vi inte har samma vapenlagar som i USA. Hur många mörkhyade män hade inte varit i skottlinjen innan den riktige förövaren anhölls? Om det ens hade varit fråga om att anhålla den riktige vill säga – stirrar man sig blind på en möjlighet och endast en så blir det till slut någon sorts allmänt hållen sanning.

Det vill säga, man hade över huvud taget inte letat efter en ljushyad man. Man hittar sig en syndabock av tillräckligt osvenskt utseende och tar lagen i egna händer…

Tar man för givet att allt ont kommer från ”främlingar” så blir man blind för den bittra verkligheten - helylle-svenskar kan även de vara våldtäktsmän.

Våldtäktsmän är inte ett fenomen som förekommer i en viss etnisk grupp, inte i en viss religiös grupp och inte heller i en viss samhällsklass. Våldtäktsmän är mentalt störda människor som kan finnas vart som helst.

Enda sättet att göra sig av med dem i ”förebyggande syfte” (det vill säga, utrota alla i en viss grupp innan våldtäkt begås) är att göra sig av med hela mänskligheten. Kvinnorna också, vi kan vara nog så brutala vid mental ohälsa.

Du och jag kan också drabbas av psykbryt och våldta någon.

Dock föreslår jag, då jag inte är särdeles frestad att ta kollektivt självmord i förebyggande syfte, att vi i stället tar och lär oss något av de individer som nu alltså begått våldtäkter i vårat land. Kan man lokalisera en bestämd störning hos individerna? Finns det något sätt att förebygga den här störningen hos individer?

Jag är inte psykolog, så jag bollar frågan vidare till någon annan med mer utförlig kunskap i ämnet. Och nej, med förebygga störningen menar jag inte en kula i huvudet. Jag menar att åtgärd (psykologisk?) vidtas innan det finns anledning till våld. Jag skulle gladeligen betala lite högre skatt för att vår psykvård äntligen ska kunna komma till lite nytta.

Allas våran Storebror USA

Artiklar från metro i kronologisk ordning:

http://www.metro.se/se/article/tt/2010/11/05/norgeusaovervakning/
http://www.metro.se/se/article/tt/2010/11/06/usaovervakningweb/
http://www.metro.se/se/article/tt/2010/11/06/usaovervakningkom/
http://www.metro.se/se/article/tt/2010/11/06/usaovervakning/
http://www.metro.se/se/article/tt/2010/11/07/usaovervakning/

 

Personligen kan jag inte säga att jag är så förskräckligt förvånad. I och för sig, även om jag så fick höra att USA ”råkat” sända en atombomb mot Sverige så skulle jag nog inte bli förvånad. På något sätt stämmer det rätt bra överens med bilden jag har av USA. Vad som gör mig lite besviken är att jag inte heller är förvånad över att svensk regering och underrättelsetjänst ”inget visste”.

Vare sig det verkligen är så att svenska myndigheter var så ovetande som de påstår eller ej, så kvarstår det faktum att någon har hållit oss ovetande om det här övervakningsarbetet. Vare sig det verkligen rör sig om spioneri eller ej så är det vi som har dragit det kortaste strået. Vi som varit omedvetet iakttagna som ett potentiellt hot mot våra dyra amerikaner.

Vare sig Amerikanarna tycker att deras handlingar är berättigade eller ej så borde vi ha underrättats. Detta är inte USA. Detta är inte ett land där man kan gå bakom ryggen på befolkningen hur som helst bara för att någon pamp ska bli lite säkrare i ett land där terrordåd är ungefär lika frekvent förekommande som tropiska stormar.

Må så vara att USA är hela västerlandets stora förebild och idol, men någonstans får man dra en gräns för vilka friheter de ska få ta sig. Sverige, liksom våra grannländer, är ett myndigt land och behöver inte böja sig för USA:s varje nyck. Vi behöver inte se på snabbmatsindustrins och krigsindustrins pärla på jorden med stora hundögon och se deras handlingar som exempel. Oavsett vilken roll USA anser sig ha så är den här sortens övervakning inget de ska ha rätt till på svenska marker.

Vilket ramaskri hade det inte blivit om ett annat, inte fullt så västerländskt land, hade utfört samma handling? Om det kommit fram att ett asiatiskt, afrikanskt, eller östeuropeiskt land hade övervakat Norge, Danmark och Sverige –

Men sannolikheten att något annat land skulle känna det övervakningsbehovet är rätt liten. Det är nog bara jordens självutnämnda utvalda folk som skulle kunna komma på den idén. Amerikanarna, de viktiga amerikanarna – uppfinnare av allt, utifrån vilka allt kommer och vilkas handlingar alltid är religiöst och moraliskt försvarbara när de i sin guds namn kröner sig som världens supermakt nummer ett.

Inget annat land har ansträngt sig så mycket för att konstant ligga i krig sedan det andra världskriget, inget annat land för försvarskrig genom att skjuta sönder ett annat land och inget annat land stämmer så väl in på domedagsbilden i boken ”1984” som allas vårat USA.

(D.v.s., så vitt jag vet – har jag fel så rätta mig gärna. Ni anar inte hur fel jag önskar att jag har i den här frågan…)

Det ska bli intressant att följa den här frågan vidare. Jag brinner av iver över att få se våra svenska reportrar nysta upp den här historien tråd för tråd. Vem vet egentligen vad bland svenska myndigheter? Exakt vad är det som USA har snokat på? Hur har den information de eventuellt fått fram använts? Framförallt, hur kommer detta att följas upp? Ska jag vara ärlig, så är jag rädd att det inte kommer att följas upp alls. Det kommer att snokas lite, folk kommer att undra i en dag eller två – sedan glöms det bort. USA är för stort, för vältaligt och för välbeväpnat för att Sverige ska ha någonting att säga. Man kommer att rycka på axlarna efter en i bästa fall halvdann ursäkt och sopa hela historien under mattan.

Att vara välkommen hem

Häromsistens så skrev jag om kultur, svenskhet och trygga hörn, och jag kom på att det var något jag glömt nämna. Jo, skillnader och olikheter är bra, men visst finns det väl något som håller samman svenskar?

Ja.

Och det är inte midsommarstången?

Midsommarstången är nog bra, men det är en sak. Det är onekligen något svenskt över denna gamla fruktbarhetssymbol (inte säker på sanningshalten, men det ser faktiskt ut som en jättefallos om man kisar) men det är likt förbaskat en konstruerad symbol och allt som är konstruerat är utbytbart, utvecklingsbart och inget mer än en visualisering av något som inte kan uttryckas i ord.

Symboler som midsommarstången konstruerades samman med flera andra av sitt slag för ett par decennier sedan när nationalandan var på topp utan att man nödvändigtvis var medveten om det. Visst, stången hade varit där tidigare, liksom skogen, torpet, gammal fisk och mäsk – men det vart inte svenska symboler förens någon bestämde att de skulle vara det.

Nej, det som förenar inom en nation är en känsla, något svårfattbart, något som man bara känner när man varit borta länge och sedan, äntligen kommer hem.

Känslan av hem.

Och nej, inte nödvändigtvis känslan av hem som man får när man kommer till det hus där man bott hela sitt liv, utan känslan av att ha kommit till det hus där man utan tvekan kan slappna av, andas ut och känna sig välkommen

”Välkommen hem”
”Det är skönt att vara hemma”

Är det inte så vi borde motta nya svenskar och en gång för alla göra dem svenskar? Jag bryr mig inte om hur den byråkratiska delen av försvenskandet ser ut, ett prov i svensk historia, ett taltest eller vad det nu kan vara som berättigar svenskt medborgarskap idag. Har man väl fått det där medborgarskapet ska man ta mig tusan också välkomnas in i Sverige med öppna armar, som fullvärdig svensk medborgare, och som allra minst få höra orden ”välkommen hem”!

Jag har bestämt mig för att arbeta politiskt en vacker dag. Vet inte exakt med vad, men jag kommer säkert snoka runt invandrarverket. Jag tänker hitta mig en nybliven svensk, ta denne i hand och säga välkommen hem. Det är mitt livsmål från och med nu. Inte att bestämma kriterier för svenskt medborgarskap, inte att proklamera hur många som har rätt till svenskt medborgarskap.

Men däremot att se till att när någon väl är svensk medborgare så ska de också få känna att här, just här, oavsett vart de kommer ifrån, är de hemma. Inte i Norge. Inte i USA. Inte långt bort i ett avlägset land utan här. Jag vill leva och dö i Sverige. Jag kan mycket väl tänka mig att leva och dö för Sverige. Jag älskar det här landet i all dess regnpiskade, snöblaskiga, lerkladdiga och solblekta härlighet och det är varje svensk medborgares rätt att få känna den kärleken. Villkorslöst.

Olikheter är bra

sammanfattning i slutet för den som inte orkar läsa! :’D

Läste tidigare i år (i början av året) igenom Sverigedemokraternas politiska ideologi på deras hemsida, och har haft mardrömmar ända sedan dess. Sammanfattningsvis verkar de mena att möten med det främmande är skadligt och att Sverige därför ska isoleras, bevaras och helst backa nästan ett århundrade i den kulturella utvecklingen till tiden innan märkliga familjekombinationer och religioner blev accepterade.

Undrar om de är medvetna om att hela deras nationalistpåhitt är en kulturell nymodighet och att den trygghet som de förespråkar var en chockerande förändring som (vid sin ankomst) oroade betydligt mer än invandringen bör oroa oss idag…

Vad gör oss egentligen till svenskar? Är det midsommarfirandet (vilket jag själv inte firar annat än genom att köpa en chipspåse och ta en långpromenad på slaget midnatt), firandet av kristna helgdagar (vilket jag också till större eller mindre del går miste om i brist på religion) eller vår förmåga att tala ett löjligt svårt språk och tycka att det är mycket enklare än t.ex. Tyska.

Kanske är det allt detta och miljoner andra mycket mindre, mer oansenliga detaljer håller oss samman – inte som hårt murbruk eller tråd utan kanske snarare som riktigt kletig havregrynsgröt. Inte någon sockersöt och romantisk bild direkt, men betydligt närmre sanningen i min erfarenhet. Tittar man riktigt nära och drar lite grann så är svenskar inte så där fasligt lika varandra i alla fall. Vi har olika politiska åsikter, olika religiösa uppfattningar, olika sexuella preferenser (jag räknar ”sexuella preferenser” som en skala från kön ända ut till specifika hårfärger) och vi har olika favoriträtter.

Det är BRA att vi är olika, det är hälsosamt för genetiken att ha ett brett utbud, så att säga. Det är bra att vi har både blondiner och brunetter. Det är bra att alla inte tycker likadant och det är bra att inte alla äter samma mat. Om man låser sig till ett enda alternativ, ett enda synsätt, blir man blind. Man blir blind för den större bilden, kan inte se att det finns något mer till slut. Man glömmer bort pannkakor, brunetter och buddhism, raderar ut det från sin inre karta och förlorar en bit av världen. Finns inga pannkakor längre, har kanske aldrig funnits pannkakor. Kanske var pannkakor bara inbillning, någon annans påhitt. Säkert något löjligt med degig konsistens.

Vi kan inte blunda för att några av de största upptäckterna i världen inom snart sagt alla områden, uppkom där olika kulturer konstant gneds mot varandra, idéer konstant kom att ifrågasättas och/eller utländska metoder och tankesätt prövades. Medan å andra sidan isolation har lett till stagnation och förfall (Östblocket och samma ritning på alla bilar i 30 år – behöver jag säga mer?).

Sverigedemokraterna har rätt, kulturkrockar ÄR stressande, men inte nödvändigtvis på ett skadligt sätt. Det är stressen över att vara tillbaka i skolbänken och om igen hitta en lösning på det problem världen ställer oss inför. Det är att lämna det ”trygga hörnet” där allt är bekant och ingenting någonsin svårt.

Stannar man i trygga hörnet så somnar benen, och det blir svårt att resa sig upp efter ett tag. Foten låser sig, kanske bättre att sitta kvar. Jag behöver inte pröva några nya idéer, behöver inte se några nya ansikten, behöver inte göra något nytt. Vill stanna i trygga hörnet, inte släppa snuttefilten och nappen.

Det är alltid svårt att pröva vingarna för första gången, särskilt som varje gång är första gången, om och om igen. Första gången du hälsar på kvinnan som städar i korridoren, första gången du prövar en ny maträtt, första gången du tar fram penna och papper och tänker högt: ”men om man gör så här i stället för sådär…”

Jag tror poängen har gått fram, men har jag kommit så här långt kan jag lika gärna sammanfatta.

-> Nationer hålls ihop som kletig havregrynsgröt. Dra isär oss och vi lossnar, knuffa ihop oss och vi klibbar ihop. Den stora skillnaden ligger i att dra och knuffa. Lägger man oss bredvid varandra och kisar så smälter vi ihop i alla fall.

-> Vi är olika varandra och det är bra, rent genetiskt om inte annat.

-> Utan variation går vi miste om något, troligtvis något som vi hade mått bättre av att pröva.

-> kulturkrockar är stressande, men håller oss alerta. Vi slutar aldrig helt att lära oss, så tro inte att skolan är över bara för att du lämnat klassrummet.

-> Att lämna det som är tryggt och välbekant är svårt och ibland motvilligt, men det är så vi utvecklas. Det var svårt att sluta med nappen, börja på småskola, få en ny lärare, komma in i tonåren… små och stora kliv ut ur det trygga hörnet, genom hela livet.

Åh fy fa-

Inga mer blogginlägg förrn svalkan återvänder. Funderar på att stoppa huvvet i frysen några timmer och sedan läsa serier på nätet.

Rekomenderar varmt:

Sluggy Freelance – Vem skulle inte stödja en serie med världens mest mordiska (och potentiellt odödlige) kanin? Serverat i dagsstrippar som uppdateras än idag vilket skulle innebära att serien pågått i över tio år!

Least I Could Do – Följ huvudpersonen Rayne på hans eviga jakt efter det motsatta könet. Notera att ”jakt” i det här fallet i första hand syftar på sportfiske. Fånga och släpp tillbaka, rince and repeat, och om kvinnfolket inte går frivilligt så skräm bort dem.
Notera förändringen i stil från första seriestrippen till den sista.

The Abominable Charles Christopher – Så. Jäkla. Rörande. Som Bambi för vuxna kan man säga. Har du aldrig sett storfot (eller vad Charles nu kan tänkas vara) med napp i mun så tycker jag att du ska kolla

dead.winter – Om gullegull inte är något för dig, vad sägs om zombies? Läs och rys av slaktglädje medan Lizzie och en liten grupp seglivade människor slåss för sina liv med allehanda tillhyggen – mot såväl zombies som konkurrerande överlevande!

Låt Ask studera rättsvetenskap snälla!

I mitt tidigare inlägg,pirat eller blank röst nämnde jag Fredrik Reinfeldts allmänintresse/särintresse noja. Idag kom jag över ett riktigt guldkorn i retorik som belyste frågan på ett fantastiskt sätt: Parlör på Reinfeldtska.

Varför är det alltid andra som kommer på de bra idéerna som jag nästan har men inte förens någon annan redan genomfört dem? Kan inte hjälpas, jag kommer väl igen när jag har mognat som bloggare.

När jag nu kommit upp i andan så ska jag en gång för alla ge mig in på ämnet som alla pirater verkar älska: Beatrice Ask och hennes allt märkligare påfund. Ska man skratta? Ska man gråta? Är kvinnan över huvud taget seriös??

För den som vill ha en sammanfattning, läs Ask förnekar sig inte av Anna Troberg.

Oavsett hur frestande det skulle vara att bara dra listan rakt utav och upprepa vad alla andra sagt i saken (för mycket bra har sagts) så är det en fråga som står ut lite och petar mig i njurtrakten. Frågan i fråga är att en rättegång ska kunna hållas mot dig i din frånvaro

Intet ont i att öka tryggheten för vittnen, inte heller i att förbättra kommunikation och att förhindra smit från rättegångar.

Mycket ont i att döma någon som inte ens är närvarande, någon som inte kan stå upp och försvara sig. Tanken på alla sätt som en sådan lag skulle kunna missbrukas på får det att vända sig i magen. Lägg till det dagens politiska tendenser att hålla storföretagen i hand (läs Trobergs blogg som jag länkade till tidigare för exempel och mer länkar) så ter sig Sverige inte alls så tryggt.

Jag är väl medveten att det finns de som försöker smita från lagen på alla sätt tänkbara, inklusive att helt enkelt inte gå, men om jag av någon anledning får förhinder att komma (t.ex. akut brutet ben eller 40 graders feber – vad vet jag) så får man väl hoppas på dispens?

En rättsprocess är extremt förenklat två parter som lägger fram sin sak för en tredje (oberoende) part, som får döma vem av de två som har rätt. Om en av de två tvistande parterna saknas så är det inget annat än baktal och smutskastning.

Det är synd att ekot är lite sämre på att länka än den genomsnittlige bloggaren, jag hade gärna velat se deras källa förutom det extremt korta uttalandet från Ask. Jag skulle vilja se fler detaljer på hur Ask har tänkt i frågan i största allmänhet.

För den som har intresse i Ask frågan och vill hålla koll direkt på källan rekommenderar jag Asks egen del av regeringens hemsida där pressmeddelanden kan beskådas. Kan tyvärr inte säga att jag hittar något om just rättegångar i den åtalades frånvaro just i kväll. Kan vara för att jag är trött, kan vara för att det helt enkelt inte är där – gudarna vete att det är stört omöjligt att hitta något på den sidan om man faktiskt letar efter något!

Det är sent, jag ska upp tidigt – så nu får det vara nog av detta. Jag går och lägger mig. Vill som avslutande ord bara säga att jag tror att Beatrice Ask säkert menar väl, men att agera i okunskap om rättssystemet kommer bara att skada landet vi älskar så högt. Bettan bör avgå för land och rättsväsendes skull!

The Right of Common – offline?

I just read the blog entry support-the-first-amendment-with-1-for-all and thought I’d give it a shot (discuss civil liberties that is) – in English to show off an international side. Do not worry, I have spell-check and dictionaries ready to use! ^_^

As it happens, I was out driving today, trying to get a hang of the gears and, well, getting the hang of driving in general for that matter. And this should be said: it is horribly hot right here right now, but driving around on the Swedish countryside with the windows down is heaven on earth!

Since my sister is busy with being young and social (I was born old) it was just me and mum, and we found a small winding road leading through passages of forest bedded with single houses and patches of crop land. Hardly a soul to be seen, and good was that since the road also happened to be more than a little narrow.

The ride was breathtaking with dark lush colours in the woodlands, small cottages in rich red and open land bathing in sunlight. I’ve said it before and I will say it always: it is on the countryside I want to live and die. The bustling city has nothing to offer that could outmatch this landscape. Nothing. Even if I’ve seen it a thousand times before I could not get enough of the sight.

***

After a couple of miles we found an even smaller road sticking off to the side with some convenient rocks, so we stopped for an impromptu picnic in the middle of the woodlands. This is what I love most of all with this country, ”allemansrätten” or the Right of Public Access. Any land that is not fenced in (or very obviously a backyard) is free for everyone to move in as long as nothing is destroyed.

It’s a right often taken for granted, that the land is free for everyone to walk upon with respect. Of course the land belongs to someone, but we’re all free to enjoy a walk in the woods, pick berries or just enjoy the sight of verdure. It is something precious, something we should hold on to.

At the same time, Swedish politicians are right now working hard to make a less enjoyable country to live in. Beatrice Ask (Minister of Justice) seems to be convinced that every citizen is a born criminal and would – without doubt – somehow lock us up without all the hassle of proving that we are guilty before doing so if she only could. Fredrik Reinfeldt (state minister) is already far ahead of her. He has introduced a law that allows the state to read the emails of citizens like me and you, invading our privacy like never before seen in this country.

What I would like to do is call for a right of common on the internet. There is no difference between the ”real world” and the internet, because on the other side of the screen are people just as real as those you meet in the store and on the street.We are not criminals, we are people. I would like to call for the rights we have in our daily lives to stretch to the internet.

I would like to call for freedom, embrace it, and take an impromptu picnic with you all in cyberspace.